Sweet Curry

Kapitel 7. Fotot

På kvällen gick Jules upp till sovsalen för att vila alternativt somna helt. Hon hade inte sovit jätte bra på soffan eftersom hon inte haft så bra ställning. Alla andra hade stannat nere i uppehållsrummet. Hon kunde höra hur de skrattade och pratade fören hon stängde dörren. Lektionerna skulle börja först imorgon så de hade inte haft timmar idag. De hade bara varit ute på skolgården och sen i biblioteket. Pratat en massa, mest Quiddich eftersom James var så kär i spelet och det var även Sirius men inte på samma sätt.
Jules satte sig på sin säng och fick syn på fotot hon hade satt på bordet dagen innan. Hon sträckte fram handen och tog upp det.
Fotot föreställde en liten flicka som satt på golvet och runt omkring sig hade hon leksaker. I handen hade hon en liten brun Teddy-björn. Hon hade mörkt hår som räcktes till axlarna. De små blåa ögonen tittade glatt på henne. Den lilla munnen log glatt. Juliette kom väldigt bra ihåg dagen när fotot blev taget. Det hade varit en helt vanlig dag....

Juliette satt på soffan. Hon såg på lilla flickan som satt på golvet med en hög leksaker runt omkring sig.
"Jules! Var är du?" Det var hennes mamma som skrek.
"Jag är här i vardagsrummet", svarade hon åt sin mamma.
Hennes mamma kom in i vardagsrummet och hennes blick fastnade direkt på den lilla lekande flickan på golvet.
"Men se vad gullig hon är!"
Jules kunde bara nicka och hålla med sin mamma.
"Ja, hon är ju underbar", sa hon efter en stund. Den lilla flickan på golvet vände blicken mot henne och log precis som om hon förstott precis vad Jules hade sagt. Hennes mamma försvann ut ur rummet och kom en stund senare tillbaka med en kamera i handen.
"Vad skall du göra med kameran?" frågade hon och såg på sin mamma.
"Vad brukar man göra med en kamera lille?" frågade Jules mamma. "Jag har tänkt ta ett foto så att du kan komma ihåg denna dag och att du har ett litet minne av henne när du åker till Hogwarts"

"Mamma..." började Juliette men hennes mamma lyssnade inte på henne.
Hennes mamma lyfte kameran till ögat och riktade mot den lilla flickan på golvet.
"Alexia gulle se hitåt", sa hon åt flickan.
Alexia vände huvudet mot kameran och Jules mamma tog fotot.


Jules kände tårarna brinna i ögonen. Hon tyckte synd om den lilla flickan. Stackarn visste ingenting om världens hemskheter. Alexia var alldeles oskyldig. Hon önskade att hon hunnit stoppa sin mamma från att ta fotot eller lämnat det hemma. Tänk ifall fel personer fick syn på fotot? Hon ville inte att det skulle hända.
Hon satte bilden på bordet igen och lade huvudet på dynan. Hon stängde ögonen. Efter en stund sov hon djupt.

Kapitel 6. Saknad, skratt, hat och kärlek.


När Juliette vaknade märkte hon att rummet var helt mörkt. Hon kollade på klockan som stod på bordet bredvid sängen och märkte att det var midnatt. Jules rullade i sängen i försök att somna om en stund men misslyckades och hon ville inte väcka de andra flickorna som sov så hon gick ner till uppehållsrummet. Hon satte sig i soffan framför brasan som sprakade tyst. Soffan var härligt mjuk och det var skönt att sitta där och njuta. Hon hörde steg bakom sig och vände på huvudet och såg att de var Johnny.
"Hej! Vad gör du här, Jules?"
"Kunde inte sova..", svarade Juliette, "och jag ville inte väcka de andra flickorna så jag kom hit ner." Juliette tittade in i brasan. Hon kunde inte titta på Johnny just nu eftersom hon visste vad han tänkte. Johnny satte sig på soffan bredvid henne med blicken fast vid henne.
"Du kunde inte sova för att du tänkte på Alex eller hur?" frågade han och försökte få ögonkontakt med Jules. Det lät inte riktigt som en fråga.
"Vad skulle du säga om jag sa att du hade rätt?"
"Jag skulle säga att det är precis naturligt", sa Johnny. "Det är helt naturligt att du saknar Alex!"
Juliette log svagt åt honom och lade huvudet på hans axel med en suck. Hon kände hur en tår rann nerför hennes kind.
"Jag ville inte komma hit i år heller", erkände hon tyst.
"Jag vet det, Jules, men du måste gå i skola det vet du", sa Johnny.
Jules nickade. Såklart visste hon det. Hon började känna sig trött och stängde sakta ögonen. Såklart somnade hon efter bara några minuter även om hon inte hade planerat att somna där.


Juliette vaknade av att hon hörde röster runt omkring sig. Sakta öppnade hon ögonen.
"Kan ni vara lite tystare? Ni väcker Jules!" hörde hon Johnny viska.
"Jag är vaken redan så ingen fara", sa Juliette. Hon märkte att de andra rösterna tillhörde James och Remus. "Var har ni Sirius?"
Remus och James såg snabbt på varandra och brast ut i gapskratt.
"Man märker att du inte har varit här på länge", sa Remus mellan skrattet.
Juliette stirrade undrande på dem. James märkte Jules undrande min.
"Man ser aldrig Sirius före klockan 10 och klockan är först halv nio. Han sover som en stock ännu", förklarade han.
"Okej", sa Juliette. "Jag tror att jag går och klär om mig och sen vill jag ha mat." Lite ångrade hon det att hon inte ätit någonting förra kvällen. Hon gick upp för trapporna till sovsalen och öppnade dörren. Lily hade redan vaknat och stod påklädd när hon steg in.
"God morgon Jules!" sa hon leende.
"God morgon Lil!" sa Jules.
Hon klädde snabbt om sig och skulle just gå ut ur rummet när hon kom på...
"Lil, vill du komma med oss och äta morgonmål?"
"Jätte gärna!" svarade Lily glatt.
De gick tillsammans ner till uppehållsrummet där de, såklart, träffade pojkarna.
"Nämen fick du med dig Lily?" frågade James.
"Jo, hon vill också äta som alla människor", sa Juliette och tittade mot Lily. Hon såg blicken som Lily gav åt James. Den var full av hat! Hon vände mot James. Hans blick var precis motsatsen till Lilys. Den var full av kärlek och beundran!

A/N: Ni får mer än gärna kommentera här. Det skulle vara alldeles underbart att veta att någon läser, spec nu när jag inte kommer in på Feffo.
Kram på er.

Kapitel 5. Gamla vänner och fryst gurka.

Jules vände på huvudet, men hann inte se vem det var fören någon hade kastat armarna runt hennes hals. Det enda hon hann se var ett tjockt rött hår.
"Det är du! Jag har saknat dig!"
"Lil?" frågande Jules försiktigt.
"Ja, det är jag!" sa Lily medan hon släppte taget om Jules och Jules kunde se henne. Juliette såg att Lily hade tårar i ögonen. Glädjetårar. Lily hade varit Juliettes bästa vän sen första året på Hogwarts och visste alla Juliettes hemligheter utom en...
Lily satte sig snabbt ner bredvid Juliette. Hon hade ett stort leende och Juliette log också, inte lika brett. Juliette hade inte haft så många orsaker att le åt de senaste åren och var inte riktigt säker på om hon ens kunde le längre.
"Nej, vet du vad!" sa Lily plötsligt och steg upp. "Kom med mig och sitt med de andra flickorna. De vill säkert träffa dig igen."
Juliette tittade på Sirius och de andra som var inne i något samtal igen och bestämde sig för att följa med Lily.
"Vi ses senare", sa hon åt pojkarna, steg upp och gick efter Lily. Hon hörde att pojkarna mumlade ett litet hejdå åt henne. De hade väl blivit lite ledsna för att hon gick med Lily och inte hade stannat med dem.
Hon satte sig bredvid Lily och såg två andra flickor som satt på andra sidan av bordet.
"Ja, Jules det här är Michelle och Sarah." Lily gjorde en handviftning mot de två flickorna. "och detta är Juliette. Kommer ni ihåg henne?" frågade hon sen de två flickorna.
"Jo, på något sätt", sa den ena med svart kort hår och bruna ögon. Hon såg ut att vara väldigt kort i växten dessutom var hon väldigt smal. "Jag är Michelle som sagt."
"Och jag är Sarah," sa den andra med brunt långt hår och ljusblåa ögon. Hon var väldigt söt.
Juliette log svagt åt de båda flickorna. "Trevligt att ses igen. Jag kommer nog ihåg er båda på något sätt, men ganska svagt."
Hon såg på tallriken framför sig men tog fortfarande inget att äta. De tre flickorna började tala med varandra.
"Jag skulle vilja gå upp nu..", sa hon åt Lily. "Jag börjar bli lite trött."
Lily tittade på Jules och sedan ner på den tomma tallriken framför henne. Jules önskade att Lily inte skulle ta upp det att hon inte ätit någonting. För en stund såg det ut som om Lily skulle fråga men ändå så gjorde hon inte det. Jules kunde ändå se en liten glimt av oro i flickans ögon.
"Okej, jag kan komma med dig för du hittar väl inte själv och dessutom vet du inte lösenordet."
Juliette steg upp från bänken och det gjorde Lily med. De gick ut ur Stora salen och började gå upp för trapporna mot Gryffindors uppehållsrum. Juliette tittade på tavlorna på vägen. De var så stora och fina. Det att de rörde på sig var inget nytt för Juliette för hennes mamma var häxa och de hade såna tavlor hemma.
De kom fram till en tavla med en tjock dam.
"Lösenord?" frågade den.
"Fryst gurka", sa Lily och tavlan svängde lätt om och bakom den fanns en öppning. Lily gick in och Jules följde efter.
Väggarna i rummet var röda som också nästan allt annat också var. Det fanns en brasa som brann tyst och två trappuppgångar.
"Dit upp är flickornas sovsal", sa Lily och pekade mot ett av de två trapporna. "och lösenordet är som sagt "fryst gurka"."
Juliette gick mot trapporna och började gå upp. Hon svängde om.
"Ska du komma eller?"
"Jo, jag skall komma och hämta ett par böcker", sa Lily.
De gick upp för trapporna och in i rummet.
Där fanns fyra sängar. Juliette såg att hennes saker stod bredvid sängen som var närmast dörren, så hon räknade ut att det skulle bli hennes säng. Amikas bur var ovanpå hennes koffert utan Amika.
"Jag går ner till uppehållsrummet", meddelade Lily.
"Okej, jag tror att jag skall försöka sova lite", sa Juliette åt Lily. Lily nickade och gick ut ur rummet efter att hon tyst viskat "sov gott.". Juliette satte sig på sin säng och tog fram ett foto från sin väska. Hon tittade på fotot en stund tills hon lade det på bordet bredvid sängen. Hon lade huvudet på dynan och somnade nästan direkt.

Kapitel 4.Vägen till Hogwarts och festmåltiden.


Juliette hade hamnat bredvid Sirius i vagnen, kanske för att han gått in före henne. Hon koncentrerade sig på vyerna utanför vagnen istället för pojkarnas prat bredvid henne. De tre pojkarna bredvid henne skrattade och pratade glatt utan att se till henne en enda gång. Jules hade ingen ork eller lust att hoppa in i deras samtal, hon tyckte det var skönt att bara lyssna på eller stänga ut ljudet. Hon undrade hur hennes mamma hade det med Alex och hoppades att de båda mådde bra.
"Vad tror du?" Juliette hoppade till och vaknade ur sina tankar och märkte att de tre pojkarna tittade på henne.
"Förlåt?" frågade hon förvirrad eftersom hon inte hade lyssnat på pojkarnas samtal.
"Vem tror du att har bästa chansen att vinna Quidditchen i år?" frågade James med ett brett leende på läpparna. Juliette tittade på pojkarna och undrade om de hade fått minnesförlust. De kom tydligen inte ihåg att hon inte hade varit på Hogwarts på ett par år så hur skulle hon kunna veta någonting sånt.
"Jag vet inte. Jag har inte sett en Quidditch match på länge så jag kan inte riktigt svara på den frågan eller hur?" sade hon efter en stunds tystnad.
"Förlåt Jules! Vi glömde!" sa Remus och de andra nickade instämmande. De alla såg så gulliga ut att Juliette hade svårt att inte le.
"Det är okej! Jag förstår", sa hon med ett leende.
"Här har vi en smart flicka", sa Sirius och lade armen runt Juliettes axlar. Snabbt var Juliette uppe på sina ben från bänken som om hon skulle ha bränt sig. Sirius såg chockad ut och de andra killarna tittade undrande på henne. Hon bet sig i läppen och slog sig själv i sitt medvetande. Nu skulle de säkert vilja ha en förklaring. Hon tittade från Sirius till Remus och sen till James. När Sirius tillslut hade flyttat på sin arm satte hon sig ner igen.
"Förlåt, jag vet inte varför jag gjorde så", sa hon och undvek att titta i ögonen på någon av killarna. Killarna tittade på henne med ett uttryck som tydligt sa att de inte trodde på henne, men de frågade ingenting. Hon var lättad över deras tystnad. Det var skönt att de inte bombade henne med hundratals frågor.
Vagnen började sakta av och stannade tillslut helt. James som satt närmast dörren på andra sidan, mitt emot Juliette, öppnade den och alla gick ut. Juliette tittade på slottet som fanns framför dem. Det var så vackert men på samma gång så hemskt och skrämmande. Hon följde efter James och de andra in i slottet och satte sig bredvid Remus vid Gryffindor bordet. Första års eleverna blev sorterade och Dumbledore hade sitt årliga "långa" tal och sen kom maten fram. Juliette kom inte ihåg när hon för hade sett så mycket med olika maträtter. Hon hade inte riktigt någon lust att äta just då så hon satt tyst och tittade på maten och pratade ibland lite med någon av pojkarna.
"Jules är det verkligen du?!"

Kapitel 3.Vänner kommer när de behövs.

"Det var längesen sist", utbrast Sirius åt Juliette när han satte sig bredvid henne på bänken. Juliette log svagt och granskade honom från topp till tå. Hans kolsvarta hår glänste vackert och man kunde se att han satte många timmar på att få det att se ut precis så, perfekt. Ögonen hade en vacker silvergrå ovanlig färg som lysste fram och gav bort hans känslor väldigt enkelt. Nu lysste det av lycka och glädje. Han var definitivt en av de som gillade skolan mera än att vara hemma. Det var inte konstigt att en massa flickor alltid hängt efter honom och suckade djupt varje gång han log mot dem. Han såg ju verkligen ut som en gud.
"Verkligen längesen", svarade Juliette medan James, Remus och Peter satte sig. James satte sig bredvid Sirius medan Remus och Peter satte sig bredvid Johnny. "Hur kunde jag inte komma ihåg er?" Den frågan hade antagligen alla i hela kupén frågat i sitt huvud. Juliette var ganska säker på svaret, men det kunde hon inte säga högt. Hennes hjärna hade bara blockerat allt som hade med hennes förflutna att göra helt enkelt.
"Det är inte så farligt", sa James med ett leende på läpparna. "Inte kom vi ju heller ihåg dig, eller hur?"
"Mm... sant", mumlade Juliette och tittade ut på sjön som syntes från fönstret. Hon kunde se i ögonvrån hur Johnny tittade oroligt på henne så hon mötte snabbt hans blick och log för att säga utan att använda ord att han inte skulle oroa sig.
Tåget började sakta farten och en plattform syntes på andra sidan av fönsterglaset.
"Är vi framme?" frågade hon Sirius.
"Jo, det är vi", svarade han lite undrande över frågan, "Ja, just det, du kommer förstås inte ihåg." Juliette nickade. De gick ut ur tåget och Juliette tittade omkring på plattformen. Hon fick en känsla av bekanthet och kom nog ihåg stället, nu när hon såg sig omkring.
"Juliette.."
"Ja, vad är det Sirius?" frågade Juliette och vände sig mot Sirius.
"Jag tänkte att du kanske behöver hjälp med att hitta runt i slottet..."
"Jaa...", sade Juliette och väntade på att Sirus skulle säga slut sin mening medan hon tittade frågande på honom.
"Så du kan alltid komma till mig. Jag hjälper gärna", sade Sirius nervöst.
Juliette log mot Sirius. "Tack." Hon tog ett steg mot honom och gav honom en snabb ytlig kram. Snabbt följde hon efter resten av gänget som suttit i kupén. Sirius följde efter. De satte sig i samma hästlösa vagn som James och Remus. Juliette hamnade sitta på ena fönsterplatsen. Hon hade verkligen inget emot det. Fönsterplatsen passade henne perfekt eftersom då kunde hon sitta och titta ut och tänka, strunta i vad killarna pratade om ifall hon ville det.

Kapitel 2. De fyra pojkarna.


Juliette tittade frågande på de fyra skrattande pojkarna som ramlat in i kupén. De såg ut att ha väldigt roligt åt någonting och hade inte alls märkt att hon och Johnny satt i kupén och såg på dem.
"Oj, förlåt", sa den ena med svart rufsigt hår mellan skrattet när han äntligen fått syn på dem. "Vi trodde det var tomt här." Han skrattade hela tiden och höll sig om magen. De andra pojkarna hade inte heller slutat skratta.
Juliette tittade på Johnny och märkte att han inte verkade lika förvånad som hon var. På något sätt kändes allt detta väldigt bekant men hon kunde inte riktigt placera det. Johnny visste precis vem killarna var och det kunde Jules se tydligt.
"Hej Johnny", sa samma pojke som bett om förlåtelse åt Johnny. "Vem är det du har med dig?"
Juliette förstod att han menade henne, men hon orkade inte bry sig om att svara själv. Hon såg att alla tittade på henne och vände snabbt blicken till fönstret.
"Hon ser bekant ut på något sätt", sa en annan röst. "Vad tycker du, James?"
"Du har rätt", utbrast en röst, som Juliette antog att tillhörde James. De pratade med varandra som om hon inte alls var i kupén. Hon vände blicken mot Johnny och såg att han ansträngde sig för att inte skratta. Hon förstod ingenting. Nu när hon tänkte på de så såg de fyra pojkarna lite bekanta ut, men hon kunde inte komma på varifrån. Hon började snurra en lock från sitt hår runt sitt finger för att ha någonting att göra.
"Ja, Sirius, du har rätt ni känner alla henne", sa Johnny ansträngt för han höll sitt skratt.
"Ja, det visste jag", sa Sirius åt Johnny. "Men frågan lyder varifrån?"
Nu kunde Johnny inte mera hålla sitt skratt. Han började skratta för full hals medan resten av pojkarna tittade undrande på honom. Juliette förstod fortfarande ingenting. Vad var så roligt? Vem var de fyra pojkarna?
"Johnny, vad skrattar du åt?" frågade hon sin bror.
"Åt dem, Jules!" svarade Johnny mellan skrattet. "De kommer inte ihåg dig!"
Juliette tittade på de fyra pojkarna och sen igen på Johnny.
"Jules...", började en pojke som inte hade sagt någonting ännu. Han hade svarta ringar runt ögonen, såna som man får när man sovit väldigt dåligt. Hans ögon hade en vacker ljusbrun nyans. Hans skoluniform såg gammal och sliten ut. "..Juliette?"
"Ja, det är jag", svarade Juliette åt honom. Johnny hade slutat skratta nu och det var alldeles tyst i hela kupén. Man skulle ha kunna höra en nål falla i golvet. Hon tittade undrande på alla fem pojkarna.
Ena pojken som hade varit helt tyst hittills såg nervös ut. Han såg inte alls ut att passa in i gruppen, men ändå passade han så bra in i den. James och Sirius bara stod och stirrade på henne.
"Ja, detta är min kära syster Juliette Moore." förklarade Johnny, äntligen åt allihopa, efter en lång tystnad. "och dessa pojkar är James, Sirius, Remus och Peter", tillade han åt Juliette. "De går på året du skall börja på."
Då kom Juliette ihåg dem. "Nu kommer jag ihåg er!" Det var som om alla minnen kom rusande fram. Hur hade hon kunna glömma dem? Fast kanske det inte var så underligt när man tänkte på allt som hänt.

Jag tänker inte prata en massa om hur skit detta är eftersom den är det och den är även skriven ganska längesedan så jag tror att det pratar för sig.

Men kap 1 är här. Läs och njut och kommentera. :D


Kapitel 1. Tillbaka till Hogwarts


Juliette Moore satt ensam i en kupé på Hogwarts Expressen som skulle föra henne tillbaka till skolan hon inte ville tillbaka till. Hon satt där och försökte njuta av det vackra vyerna som åkte förbi. Den tunga kofferten som hon hade med sig låg bredvid henne på bänken med alla hennes saker, tillsammans med hennes uggla. Det var längesen hon varit senast på Hogwarts så nervositeten ökade för varje dunk tåget gav ifrån sig medan den åkte framåt. Hon hade slutat på grund av en massa orsaker. Juliette ryste när hon tänkte på orsakerna. Det hade inte varit hennes egna val att åka tillbaka utan hennes mamma hade tvingat henne att stiga på tåget. Tårar trängde fram ur hennes ögon medan hon lyssnade på det glada skratten och pratet som hördes genom väggarna. Alla verkade så lyckliga att få återvända till skolan. Varför måste hon åka tillbaka till Hogwarts? Alla det gamla hemska minnena kom fram. Alla det hon helst bara ville glömma. Ett dovt hoande från Amika fick henne att vända på huvudet och få syn på Johnny som stod vid dörröppningen.
"Hej Jules."
Johnny var Juliettes ett år äldre bror som också gick på Hogwarts. Hans ljusa hår glänste i solljuset och hans blåa ögon såg oroligt på henne. Johnny kände till hennes rädsla för att återvända till skolan. Det var Johnny hon berättade allt åt. Han var den Juliette litade mest på i hela världen.
"Hej Johnny", svarade Juliette tyst och vände blicken tillbaka till vyerna utanför fönstret. Johnny steg in i kupén och stängde dörren efter sig. Han satte sig på bänken mittemot Juliette.
"Varför sitter du här helt ensam?" frågade han efter en stunds tystnad.
"Jag...", började Jules, "behövde tid att tänka." Hon fortsatte titta ut genom fönstret tills Johnny tog tag i hennes hand.
"Jules, allt kommer gå bra", sa han tröstande. "Jag lovar."
Juliette log svagt åt sin bror. Han var alltid så snäll mot henne. Han var alltid där när hon behövde stöd, kanske inte alltid i person alltså då när han var på Hogwarts, men då hade Juliette alltid skickat ett brev åt honom och han hade svarat uppmuntrande.
Tåget fortsatte åka genom skog och berg. En stund satt båda bara där och tittade på utsikten utan att säga någonting.
"Johnny, jag kommer inte klara av detta", sa Juliette, efter en lång stund fylld av tystnad, med en darrande röst.
"Jo, det kommer du", svarade Johnny sin lilla syster. "Jag kommer hjälpa dig så mycket jag kan."
Juliette torkade bort de par tårar som runnit nerför hennes kind. Hon visste att Johnny menade det. Han skulle alltid finnas där.
"Tack", sa hon tyst. Hon kom inte på någonting annat att säga.
Ett brak fick dem att hoppa till och vända blicken mot kupédörren. Ett par mindre brak följde det stora. En sekund senare öppnades dörren snabbt och fyra pojkar trängdes in medan alla skrattade högt.